En insändare

Skrev en insändare till Metro idag. Vi får se om de tar med den:

Och så en skopa åt västtrafik

I morse hände det igen. I sin naivitet står man där på Backaplan och väntar på 142:an. Bussen kommer. Man kliver på. Bussen står kvar. Någon västtrafiksnubbe kommer ombord och meddelar att chauffören är sen och bussen står i vägen, så den ska flyttas(!). När sen chauffören äntligen behagar dyka upp väljer vederbörande att bara köra förbi utan att stanna till för att plocka upp de presumtiva resenärerna. Återigen står man där som ett hålögt fån och drar halsduken ett extra varv för att skydda mot de 12 minusgraderna innan nästa buss förhoppningsvis infinner sig.

Det är ju tur att man har flextid eftersom man blir sen till jobbet en till två gånger i veckan, annars hade man ju äventyrat sin anställning. Tänk om man hade arbetat på ett kärnkraftverk. ”Var är Mathias, det kokar över här!!”. Eller hjärtkirurg på en akutmottagning gubevars. ”Patienten får vänta, överläkarens buss är sen”.

Då jag flyttade till Göteborg för tio år sen såg jag fram emot att slippa skrapa rutor och sitta i en kall bil varje morgon. Nu längtar jag till den dagen man har råd att skaffa en bil så man slipper det här eländet. 25:an är ju ofta så kall på morgonen att ögonlocken riskerar frysa fast. Är det ur miljösynpunkt man inte bryr sig om att värma dessa bussar? ”Slå ett slag för miljön, åk med västtrafik. Glöm bara inte att ta med sittunderlag och kläder avpassade för polarklimat”.

Att söka

Det är svårt att finna när man inte vet vad man söker efter. Och ändå letar man. Ska man sluta leta och bara strunta i allt? Eller ska man försöka hitta vad det är man söker, alltså söka upp vad man söker för att finna det man inte hittat. Fast man har inte så mycket att förlora om man ingenting har.

En dröm

Farsan satt och dillade om nån färja som förlist i början av 90-talet. Han mindes inte vad den hette, men ”bla bla star nånting”.

”Nej nej, hur snurrig får man vara?” sa jag. ”Alla vet väl att den hette Estonia och gick mot botten -94?” Vi höll på och dividerade om detta en stund och jag kunde inte förstå vad han pratade om förens brorsan plötsligt la sig i. ”Den hette väl Scandinavian Star och sjönk utanför Lysekil 1990”. Han brukar ha koll på sån’t där och när han sa det så mindes jag ju att vi hade stått där ute på en bergknalle och sett röken från färjan. Då vaknade jag. Den där båten har jag inte tänkt på på flera år, jag hade nästan glömt den. Efter Estonias förlisning har det inte pratats så mycket om Scandinavian Star.

Jag var hur som helst tvungen att kolla upp det här, och alla uppgifter från drömmen stämde. Scandinavian Star förliste utanför Bohuskusten i april 1990.