För mycket substans?

Märker till min förfäran att jag börjat få allt mer innehåll i mina texter. Detta måste korrigeras, alltså kommer här ett inlägg med lite mindre innehåll. Detta får på intet vis bli någon seriös blogg. Jag är ingen bloggare. Jag är Mathias!

En konstig dröm

Mina drömmar ter sig allt besynnerligare. För ungefär ett år sedan beslutade jag mig för att ha en anteckningsbok vid sängkanten för att mitt i natten kunna anteckna mina drömmar eftersom jag annars lätt glömmer bort dem. Efter all väntan kom slutligen en dröm värd all väntan och möda. Nedan följer ett sammandrag.

Det vanliga brukar vara att drömmar är abstrakta hopkok av tankar och intryck som bakats ihop i ett undermedvetet virrvarr. Vissa drömmar tycks dock avvika från denna ”norm”. Av någon outgrundlig anledning är dessa så sjukt fyndigt hopsatta och nästan redigerade till en fulländad story. Precis som en färdig film som spelades upp för mig. Och man blir alltid lika överraskad och förvånad när slutet kommer, precis som om någon annan skrivit ett ”manus” innan.

Så här lyder nattens eskapader:
Jag var äldste sonen i en familj bestående av fem personer, mamma, pappa och två syskon. Vi hade en liten röd bil i vilken man kunde göra tidsresor(!). Dock gjordes detta aldrig eftersom förödande konsekvenser kan uppstå då ”ödet” eller tidslinjen bryts. Ja, ni vet vad jag snackar om, vi har väl alla sett åtskilliga filmer på detta tema?
Hur som helst, för att bilen skulle kunna drivas stationerades en neongul ca 20 cm lång stav på platsen för nyckeln. Alltså det gula objektet var nyckeln och tillika bränslestaven, förmodar jag.

En dag får jag en brilliant idé. En stor trissvinst har utdelats i den ort där jag bor. Jag beslutar mig följaktligen för att åka tillbaka i tiden, bara några dagar, för att köpa alla lotter i den aktuella butiken.

Då jag återvänder till nutid med min vinstlott upptäcker jag att farsan blivit skjuten. Han är döende men lyckas ändå förmedla ”Åk tillbaka med lotten, fort innan de mördar dig med, jag tror att någon annan har tillgång till vår neongula bränslestav, leta i ditt rum”. Jag springer till bilen för att kolla att bränslestaven sitter där, vilket den gör, alltså har jag gott om tid (!?) att hämta lottsedeln.

Då jag återvänder till bilen för att transportera mig bak i tiden upptäcker jag till min förskräckelse att det sitter en banan på platsen för den gula staven (det står klart för mig att den satt där redan när jag kontrollerade staven tidigare, då dessa är ganska lika. Detta innebär, av någon anledning som jag inte minns, att det genast är väldigt ont om tid). Vem i helvete vet att jag använder bilen? Det har stått inlåst i åratal och bara jag vet att jag gjorde en tidsresa häromdagen.

Tillslut lyckas jag hitta staven (gömd på mitt rum) varpå jag åker tillbaka i tiden igen. Jag lämnar tillbaka lotten i butiken.

Då jag kommer tillbaka till nutid har farsan vunnit alla pengar och mördat familjen. Fattar inte hur han kunde veta något, men situationen har ju blivit ännu värre på grund av alla tidsresor. Alltså skyndar jag in och hämtar farsans pistol för att åka tillbaka i tiden och förhindra honom. På vägen till bilen får jag se en klase bananer som ligger på bordet. Utan att tänka tar jag i farten med mig en av dessa.

Här vaknar jag, med kalla rysningar då jag först nu inser att det ju var jag som mördade farsan, och det var jag som försökte förhindra mig själv från att åka tillbaka med lotten, med hjälp av bananen. Vettskrämd inför detta faktum, att jag nästan automatiskt och helt kallt tar bananen och pistolen utan att ens reflektera, som om någon annan styr mina handlingar. För det är i detta ögonblick jag inser att det ju hela tiden varit jag som är mördaren, i en annan tid. Farsan visste att det var jag som sköt honom, men den ende som kunde rädda honom var jag, alltså ljög han ihop det där med att jag skulle kunna bli mördad. Han förstod också att jag skulle ha gömt staven för mig själv, därför bad han mig leta på ett för mig logiskt ställe. Alltså bad han mig söka i mitt egna rum. När allt går upp för mig vaknar jag av ren förskräckelse. Hade detta varit en film hade den ju slutat här, fortsättningen vet man ju ändå.

Då återstår den stora frågan. Hur tusan fick jag ihop detta? Drömmen måste ju vara ”skriven” från början till slutet INNAN den dröms. Har jag gjort det, eller mitt undermedvetna? Eller någon annan? Kanske Gud?
Eller drömmer man baklänges?

"Changes"

Då min i somras genomförda sondering påtagligt talade för att attraktiva och intellektuella tjejer prefererar killar med skägg, påbörjar jag idag odlingen. För att matcha håret med skägget har jag nödsakats bleka detta, vilket i måndags mynnade i en kostsam historia.
I krig och kärlek är allt tillåtet.

I sviterna efter en bagatell

Jag hade rättat Marks matteläxa vilken som vanligt var med bravur godkänd. Han rättade min och jag tror den också var okej. Som vanligt undertecknade jag med ett ”R”, vilket är kutym då man har alla rätt. Denna gång var det dock något som inte stämde. Någonting utöver det vanliga hade inträffat, något som kom att påverka hela mitt liv. Mitt ”R” såg inte ut som det brukade. Det såg inte ut som ett sådant där vanligt textat ”R”, ett sån’t man får lära sig att skriva då man går i första klass. I all hast hade det blivit lite snirkligt, skrivstilslikt, nånting man inte fick lära sig på den tiden. Med stolthet visade jag Mark det snygga ”R:et”. Han blev helt överväldigad, det såg ju ut som en vuxen skrivit det. Detta var ett steg mot vuxendomen, detta att handstilen blev mindre och mindre tafflig och började anta mer vuxna former. Med stolthet visade jag vår mattelärare det fina ”R:et” och jag tror att lyckan lyste i mina ögon.
- Sudda bort det där och skriv ett riktigt ”R”!
- Va? Är inte detta ett riktigt ”R”? (Jag trodde först att han skämtade)
- Du ska skriva med sådana bokstäver du fick lära dig i skolan!
- Men detta är ju ett riktigt ”R”. Min mormor har lärt mig skrivstil. (Min röst började nu skälva av ledsenhet och tillbakahållen gråt)
- Du suddar genast bort det där och skriver ett riktigt ”R” annars blir det kvarsittning.
- Men då kommer jag ju för sent hem och mamma har maten klar. (Svårt att hålla tårarna inne)
- Ok, då blir det kvarsittning!
Jag suddade genast ut bokstaven och ersatte den med en prosaisk och stillös, nästan vulgärt frånstötande.
- Sådär ska det se ut, det var väl inte så svårt? Nu kan du gå hem.
Jag var tio år när jag lärde mig att aldrig ifrågasätta auktoritära personer.
Jag var 23 år när jag lärde mig att alltid ifrågasätta auktoritära personer.

Ikväll visar SVT Marks guldbaggebelönade film ”Maggie vaknar på balkongen".

On The Limit

Yes!! Äntligen, efter mycket letande, hittade jag ett par skidhandskar som matchade mina kalsonger :)
Detta är för övrigt den enda bild som jag fotat på helgens tripp till Branäs. Därmed kan vi konstatera att jag aldrig kommer bli någon stor fotograf då kameran förblir nedpackad. Ingen stor bloggare heller vad det verkar, det blir glest mellan inläggen.

För det dokumentära:
Helgen blev gala! Branäs som sagt, hög fart nedför pisterna, om än inte tillräckligt. Jag var kanske lite för feg som för ovanlighetens skull inte vurpade en enda gång. Kanske börjar man bli gammal när man inte ligger ”on the limit” hela tiden.

Kopi Luwak

Hört på ett café utanför F. Knutsson, vari jag köpte en synnerligen exklusiv huvudbeklädnad , i Stockholm:
"Men Fredrik, du har ju t o m matchat din fruktsmoothie med tröjan."
"Drycken kan vara färgad av en mycket ovanlig alg, vilken jag äter varje dag."
Bilden är tagen våren 2008

Fredrik ringde igår, han var i högsta grad uppjagad eftersom han äntligen kommit en åtråvärd eau-de-cologne på spåren. Enda stället i Sverige där denna påträffas är i en viss butik i Stockholm, varför Fredrik lät deklarera att han i rödaste rappet ämnar besöka huvudstaden för att lukta på densamma. Parfymens namn ska jag inte uppge, dels av hänsyn till Fredriks rara epitet ”oberoende gamäng”, dels för att undvika produktplacering, detta finns det andra bloggare som sköter alldeles utmärkt.

Själv är jag tämligen upphetsad då jag äntligen kommit det ovanliga kaffet ”Kopi Luwak” på spåren. Detta saluförs på ytterst få ställen och är mycket dyrt. Det som gör just detta kaffe så enastående är att istället för att skördas från kaffebusken plockas bönorna från de avföringshögar som Luwaken, ett Mungobesläktat djur som finns i Indonesien, lämnar efter sig.
När jag var inne i butiken tänkte jag skoja med kaffeexpediten och frågar därför ”Du vet inte möjligtvis om det även finns något kaffe som vomerats upp?”. Till min stora förvåning svarar mannen ”jo, det finns faktiskt ett kaffe som uppkräkts av en speciell pungräv som bara lever i galapagos arkipelag" (har även påträffats längs Borneos kust).
Det lät för bra för att vara sant, stod denna exklusiva brygd att finna nånstans tro? Nä, biträdet hade förstått mitt sinne för humor och gav mig ett prov på min egen medicin.