Mina drömmar ter sig allt besynnerligare. För ungefär ett år sedan beslutade jag mig för att ha en anteckningsbok vid sängkanten för att mitt i natten kunna anteckna mina drömmar eftersom jag annars lätt glömmer bort dem. Efter all väntan kom slutligen en dröm värd all väntan och möda. Nedan följer ett sammandrag.
Det vanliga brukar vara att drömmar är abstrakta hopkok av tankar och intryck som bakats ihop i ett undermedvetet virrvarr. Vissa drömmar tycks dock avvika från denna ”norm”. Av någon outgrundlig anledning är dessa så sjukt fyndigt hopsatta och nästan redigerade till en fulländad story. Precis som en färdig film som spelades upp för mig. Och man blir alltid lika överraskad och förvånad när slutet kommer, precis som om någon annan skrivit ett ”manus” innan.
Så här lyder nattens eskapader:
Jag var äldste sonen i en familj bestående av fem personer, mamma, pappa och två syskon. Vi hade en liten röd bil i vilken man kunde göra tidsresor(!). Dock gjordes detta aldrig eftersom förödande konsekvenser kan uppstå då ”ödet” eller tidslinjen bryts. Ja, ni vet vad jag snackar om, vi har väl alla sett åtskilliga filmer på detta tema?
Hur som helst, för att bilen skulle kunna drivas stationerades en neongul ca 20 cm lång stav på platsen för nyckeln. Alltså det gula objektet var nyckeln och tillika bränslestaven, förmodar jag.
En dag får jag en brilliant idé. En stor trissvinst har utdelats i den ort där jag bor. Jag beslutar mig följaktligen för att åka tillbaka i tiden, bara några dagar, för att köpa alla lotter i den aktuella butiken.
Då jag återvänder till nutid med min vinstlott upptäcker jag att farsan blivit skjuten. Han är döende men lyckas ändå förmedla ”Åk tillbaka med lotten, fort innan de mördar dig med, jag tror att någon annan har tillgång till vår neongula bränslestav, leta i ditt rum”. Jag springer till bilen för att kolla att bränslestaven sitter där, vilket den gör, alltså har jag gott om tid (!?) att hämta lottsedeln.
Då jag återvänder till bilen för att transportera mig bak i tiden upptäcker jag till min förskräckelse att det sitter en banan på platsen för den gula staven (det står klart för mig att den satt där redan när jag kontrollerade staven tidigare, då dessa är ganska lika. Detta innebär, av någon anledning som jag inte minns, att det genast är väldigt ont om tid). Vem i helvete vet att jag använder bilen? Det har stått inlåst i åratal och bara jag vet att jag gjorde en tidsresa häromdagen.
Tillslut lyckas jag hitta staven (gömd på mitt rum) varpå jag åker tillbaka i tiden igen. Jag lämnar tillbaka lotten i butiken.
Då jag kommer tillbaka till nutid har farsan vunnit alla pengar och mördat familjen. Fattar inte hur han kunde veta något, men situationen har ju blivit ännu värre på grund av alla tidsresor. Alltså skyndar jag in och hämtar farsans pistol för att åka tillbaka i tiden och förhindra honom. På vägen till bilen får jag se en klase bananer som ligger på bordet. Utan att tänka tar jag i farten med mig en av dessa.
Här vaknar jag, med kalla rysningar då jag först nu inser att det ju var jag som mördade farsan, och det var jag som försökte förhindra mig själv från att åka tillbaka med lotten, med hjälp av bananen. Vettskrämd inför detta faktum, att jag nästan automatiskt och helt kallt tar bananen och pistolen utan att ens reflektera, som om någon annan styr mina handlingar. För det är i detta ögonblick jag inser att det ju hela tiden varit jag som är mördaren, i en annan tid. Farsan visste att det var jag som sköt honom, men den ende som kunde rädda honom var jag, alltså ljög han ihop det där med att jag skulle kunna bli mördad. Han förstod också att jag skulle ha gömt staven för mig själv, därför bad han mig leta på ett för mig logiskt ställe. Alltså bad han mig söka i mitt egna rum. När allt går upp för mig vaknar jag av ren förskräckelse. Hade detta varit en film hade den ju slutat här, fortsättningen vet man ju ändå.
Då återstår den stora frågan. Hur tusan fick jag ihop detta? Drömmen måste ju vara ”skriven” från början till slutet INNAN den dröms. Har jag gjort det, eller mitt undermedvetna? Eller någon annan? Kanske Gud?
Eller drömmer man baklänges?
