I sviterna efter en bagatell

Jag hade rättat Marks matteläxa vilken som vanligt var med bravur godkänd. Han rättade min och jag tror den också var okej. Som vanligt undertecknade jag med ett ”R”, vilket är kutym då man har alla rätt. Denna gång var det dock något som inte stämde. Någonting utöver det vanliga hade inträffat, något som kom att påverka hela mitt liv. Mitt ”R” såg inte ut som det brukade. Det såg inte ut som ett sådant där vanligt textat ”R”, ett sån’t man får lära sig att skriva då man går i första klass. I all hast hade det blivit lite snirkligt, skrivstilslikt, nånting man inte fick lära sig på den tiden. Med stolthet visade jag Mark det snygga ”R:et”. Han blev helt överväldigad, det såg ju ut som en vuxen skrivit det. Detta var ett steg mot vuxendomen, detta att handstilen blev mindre och mindre tafflig och började anta mer vuxna former. Med stolthet visade jag vår mattelärare det fina ”R:et” och jag tror att lyckan lyste i mina ögon.
- Sudda bort det där och skriv ett riktigt ”R”!
- Va? Är inte detta ett riktigt ”R”? (Jag trodde först att han skämtade)
- Du ska skriva med sådana bokstäver du fick lära dig i skolan!
- Men detta är ju ett riktigt ”R”. Min mormor har lärt mig skrivstil. (Min röst började nu skälva av ledsenhet och tillbakahållen gråt)
- Du suddar genast bort det där och skriver ett riktigt ”R” annars blir det kvarsittning.
- Men då kommer jag ju för sent hem och mamma har maten klar. (Svårt att hålla tårarna inne)
- Ok, då blir det kvarsittning!
Jag suddade genast ut bokstaven och ersatte den med en prosaisk och stillös, nästan vulgärt frånstötande.
- Sådär ska det se ut, det var väl inte så svårt? Nu kan du gå hem.
Jag var tio år när jag lärde mig att aldrig ifrågasätta auktoritära personer.
Jag var 23 år när jag lärde mig att alltid ifrågasätta auktoritära personer.

Ikväll visar SVT Marks guldbaggebelönade film ”Maggie vaknar på balkongen".